.

Ibland undrar jag om det alltid ska vara så här, eller jag undrar det ungefär varje dag.Ska det alltid vara så att jag är ensam och filosoferar över hur det är att vara kär och umgås med någon man älskar så in i bomben. Kommer jag någon gång få uppleva de där varma händerna slingrade runt min kropp i natten, varma andetag i min nacke som ljuva vindpustar. Hålla en varm hand när vi promenerar längs ett fruset Stockholm. Vakna om morgnarna och mötas av dina vackra ögon som tittar nyvaket på mig, och få den där pirrande känslan i magen. Nu har jag gått i flera år och bara väntat på att kärleken ska slå in, men ju mer jag tänker desto mer avlägsen verkar den vara. Jag försöker intala mig varje dag att den kommer när jag slutar tänka på det. Men det är fullkomligt omöjligt för en sådan som jag, som överanalyserar allt och alla. Det är frustrerande att vara 19 år och aldrig haft pojkvän. Jag känner mig så misslyckad. Jag frågar mig konstant om det är något fel på mig, har jag någon störning? Varför kan jag aldrig få träffa någon som älskar mig för den jag är, och skulle göra allt för att få vara med mig?

Jag ser det redan klart framför mig, hur jag vid 25 års ålder får ta någon förlorare. Han är stor och tjock, men gosig som en björn. Han är den enda som nappar direkt. Han har ölmage och skulle aldrig överge mig. Jag hittade honom på en fotbolls bar, i ett mörkt hörn där han kunde gömma sig från allas förnedrande skratt. Inom sinom tid får vi två fula barn, och jag jobbar heltid på konsum medan Bert ligger i soffan och tippar på kommande fotbollsmatcher.

 

E.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0