EN LITEN BOLL SOM VÄNTAR PÅ ATT BLI OMFAMNAD.
Jag undrar hur det är möjligt att sakna någon som nyss gått. Någon som bara för någon sekund sen höll mig i handen på tunnelbanan. Någon som för ett ögonblick sen kysste mig adjö. Någon som jag vet att jag kommer träffa snart igen, om bara någon dag.
Det är häftigt att det är möjligt. Men också skrämmande. Tänk hur mycket man kan sakna och längta. Sukta och vilja spola tiden fram så fort det bara går. Tänk att det är möjligt att sakna någon, ständigt. Ja, förutom just då när man ses. Tänk att det är möjligt att sakna någon, när denne någon bara är på toaletten.
Jag saknar så mycket nu. Kanske är det för att jag snart skall sova. Jag vet att jag kommer sova sämre än jag skulle gjort om han vore här. När jag tänker på det, slås jag av tanken på hur snabbt kroppen vänjer sig. Hur kroppen blir van med en annan kropp tätt intill. Hur den anpassar sig till att dela. hur behovet av ett eget täcke och behovet av att rulla runt i sängen och byta plats plötsligt tycks försvunnit. Hur det inte längre spelar någon roll hur varmt det blir. Kroppen vill ligga nära en annan kropp i alla fall. Svetten delas. För även om jag denna afton sover ensam, kommer min kropp krya ihop till en liten boll och placera sig i ena hörnet av sängen. Som om kroppen in i det sista väntar på den andra kroppen. Den andra kroppen som skall dyka upp och omfamna den lilla boll som där ligger, ensam och väntar. Jag vet hur trygg jag skulle känt mig. Hur lycklig jag automatiskt blir av att ha honom nära. Så nära som det bara går. Helst under skinnet. Jag står ut med att sakna, en liten stund. För jag vet hur otroligt fin känslan blir när jag slipper sakna. När han är här hos mig. Nära.
S.
Kommentarer
Trackback
