TVÅ TEXTER.

Jag hittade två texter jag skrev på datorn under ett kallt och grått 2009/2010. Det känns skönt att kunna titta tillbaka på den här perioden och inse hur dum, naiv och barnslig jag var.
Det går inte att undvika varandra i den här satans insnöade staden, där fler och fler läppar blir förbrukade. Vi träffar varandra i dimman på de mörkaste av klubbar. Visst är det spännande för jag har en liten bit kvar innan jag har släppt dig ur mitt synfält. Det svåra är inte att vi träffas under onyktra omständigheter. Utan det är ditt och dina satans vänner som är frustrerande. När jag hade sagt upp kontakten med dig trodde jag att du skulle bete dig normalt, vad som nu räknas som normalt, och ignorera mig för att jag lämnade dig på ett så dumt och korkat vis. Ditt beteende blir bara mer och mer oberäkneligt, och jag slutar aldrig att förvånas. Snart finns det inget att säga mer. Första gången efter att jag hade sagt ifrån var du kontakt sökande och ville försöka prata med mig. Vilket är förståeligt. Men då spelade jag kyligt, men innerst inne kände jag mig så elakt och kall. För jag såg hur sårad du blev. Gången efter var du lite mer städad och ignorant. Men gångerna därefter har du varit apatisk.
Varje gång jag har lyckats bygga upp den mur du så många gånger har raserat, kommer du alltid tillbaka. Jag har byggt upp min mur och känner mig åter stark och har en känsla att nu, ja nu kommer jag att klara det här. Jag kommer att lyckas gå vidare och glömma ditt fåniga leende och dina ursäkter som jag kan så väl. När jag äntligen har lyckats ta mig upp på benen igen. Kommer du tillbaka och kryper in under mitt skin, förgiftar mitt blod och sprider åter ett gift som får mig att falla. Jag slås ner blodig och åter ligger jag där igen på marken. Kysser dina fötter och förlåter dig för allt dumt du har gjort. För egentligen vill jag inget annat än att få din uppmärksamhet. Det värsta är att jag gång på gång går på ditt spel. Jag vet att det inte är något bra, men tanken på bekräftelse lurar mig själv till att tro att allt kommer att bli bra. Men egentligen är det bara jag som lider, och du bryr dig inte det minsta. Jag kan inte komma på när jag sist mådde bra och var lycklig, när jag inte hade dig i tankarna. Jag har aldrig mått så dåligt som när du kom in i mitt liv. På dag tid kan jag leva med mina demoner och fantiserar ihop en värld där vi lever lyckliga tillsammans. Picknickar på en grön och stor äng, jag har bakat och du har köpt vinet som vi dricker ur plastglas. Tittandes upp mot de stora vita molnen smeker vi varandras kinder. Men så kommer det aldrig att bli. För jag är bara någon du leker med.
E.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0