Tunnatyger

Jag sitter på en säng längst in i ett pojkrum. Har en dator i famnen och lyssnar på Säkert! Jag slås av tanken på hur träffsäker hennes musik är. Som så många andra musiker. Just nu; Melissa Horn, Markus Krunegård, Håkan Hellström, Ludwig Bell och inte minst The Beatles. De är alla otroligt bra på att sätta ord på känslor. För ibland kan det vara så att man känner så väldans mycket. Hela kroppen är sprängd av känslor. Jag brukar lätta på trycker genom att gråta lite, mest för att kunna få plats att andas och tänka klart igen. Är det ofattbart mycket känslor brukar jag springa, springa tills det blöder i benen. Och oftast skrika en stund, i en kudde. Men det är svårt när känslorna blir så stora och så mycket och många att man inte vet vad man ska göra och ta vägen. Ens lilla kropp klarar kanske inte av ännu en känslostorm. Det går bara inte.

Magen kan kännas som den är fylld men en miljon fjärilar. Eller fylld med en klump cement. Då är det skönt och otroligt fint med låtar som sätter ord på vad man känner. Träffar det riktigt rätt, mitt i prick, öppnar sig tårkanalerna på mig. Det går inte att hindra och det spelar ingen roll om det är hemma eller på tunnelbanan. Det är ingen idé att hålla inne, låt det rinna tills det tar slut.

Om jag hade kunnat spela gitarr och sjunga, då skulle jag skrivit låtar om kärlek. Lugna låtar som ibland blir snabba i refrängerna. Jag skulle skriva träffsäkra texter om att våga. Jag skulle skriva texter om ryggar och om kyssar. Om hemligheter och om rädslan att förlora och att få hjärtat sönderslaget. Om längtan och insikt. Om att acceptera. Om att aldrig ge upp. Om att vilja vara med för evligt. Jag skulle spelat i svarta kläder och med en stram knut. Kolsvarta ögon och blodröda läppar. Jag skulle dricka ett glas vin innan varje spelning, inte mer och inte mindre. 

Plötsligt inser att jag håller på att få nackspärr av min oergonomiska position jag intagit. Jag sitter själv och tänker på hur gärna jag skulle vilja ha sällskap just nu. Jag sitter och tittar på en växt som står i en stor kruka på golvet. Jag undrar var det är för en växt och varför den står där egentligen. Vem har bestämt att den ska stå där? Jag tänker på att om en stund kommer en pojke komma hit in i detta rum och se otroligt vacker ut. Jag får fjärilar i magen och bestämmer mig för att det inte är så farligt att vara själv i ett pojkrum trots allt. 

S.