NAKEN ÅNGEST.
En dag går. Två dagar går. En vecka går inte. En vecka leder till ångest. En ångest som kommer krypande. En ångest som först är ganska svag. Som nästan (men inte innerst inne inte riktigt) går att dränka i rödvin och dans men vänner på en klubb en lördagskväll. En ångest som inte orkas delas. Men som egentligen vill berättas om. En ångest som är stor och tung att bära på små axlar.
Det värsta med ångesten är ovissheten och oförmågan att bota den. Om tankebanan en gång får komma igång, är det fruktansvärt svårt att få den att sluta. Det är då nästan omöjligt att bota ångesten. Jag hatar den. Ångesten alltså. Den äter upp en, inifrån och ut. När ångesten hittat djupt ner i bröstet är det otroligt svårt att få bort den. Man måste bestämma sig för att göra allt som krävs för att bli botad. Tyvärr räcker inte en alvedon. Personligen tror jag att tid är det bästa läkemedlet för ångest. Tid läker inte alla sår, men det mesta ångesten följer nog med tiden. Tror i alla fall jag. Ångesten måste väntas ut. Och den väntan gör så ont. När ångesten är som mest brutal är man så naken so det bara går. Hjälplös och naken ligger man förnedrad och väntar. Väntar på tiden.
Och plötsligt, när ångesten tillhör vardagen och man är sönder äten. Då släpper den. Det är så otroligt skönt. När ångesten släpper alltså.
S.
Kommentarer
Trackback
