NAKEN ÅNGEST.

En dag går. Två dagar går. En vecka går inte. En vecka leder till ångest. En ångest som kommer krypande. En ångest som först är ganska svag. Som nästan (men inte innerst inne inte riktigt) går att dränka i rödvin och dans men vänner på en klubb en lördagskväll. En ångest som inte orkas delas. Men som egentligen vill berättas om. En ångest som är stor och tung att bära på små axlar.
Det värsta med ångesten är ovissheten och oförmågan att bota den. Om tankebanan en gång får komma igång, är det fruktansvärt svårt att få den att sluta. Det är då nästan omöjligt att bota ångesten. Jag hatar den. Ångesten alltså. Den äter upp en, inifrån och ut. När ångesten hittat djupt ner i bröstet är det otroligt svårt att få bort den. Man måste bestämma sig för att göra allt som krävs för att bli botad. Tyvärr räcker inte en alvedon. Personligen tror jag att tid är det bästa läkemedlet för ångest. Tid läker inte alla sår, men det mesta ångesten följer nog med tiden. Tror i alla fall jag. Ångesten måste väntas ut. Och den väntan gör så ont. När ångesten är som mest brutal är man så naken so det bara går. Hjälplös och naken ligger man förnedrad och väntar. Väntar på tiden.
Och plötsligt, när ångesten tillhör vardagen och man är sönder äten. Då släpper den. Det är så otroligt skönt. När ångesten släpper alltså.
S.

ÅNGEST ÄR EN LIVSSTIL.

Det var länge sen jag kände mig gå liten och ynklig som idag. Fast samtidigt starkare än någonsin. Modig. Märkligt att man kan vara både världens minsta och världens starkaste på samma gång. Det var länge sen jag hade en konstant klump i magen. Jag hade nästan glömt hur den kändes. Då orsakad av helt andra saker än nu, men dock lika jävlig. Den sitter där den sitter och blir nog kvar i cirka 79 dagar till. Det värsta är att den där klumpen har suttit där ett tag. Och att den ser till att växa sig fast. När jag äntligen blivit av med en del av den ses det till att något annat ersätter lättnaden efter att blivit av med den dåvarande ångesten. Ångest är en livsstil sa en vän till mig för ett tag sedan, och idag är jag bered att skriva under på att det stämmer (ibland). Och hur fan ska jag orka plugga när resten av livet är upp och ner? Det är en jävla tur att det finna fina vänner och en lyssnande mamma. Och en gosse som får torka mängder av tårar från mina kinder. Som får trösta och bekräfta. Älska. Det är tur det, för utan honom skulle jag just nu grävt ner mig under en sten och stannat där tills finaste vänner gräver upp mig igen. S.

.

Det finns saker som inte är fina. Som är fula och vidriga. Det finn saker man helst skulle vara utan. Men en del av de där vidriga sakerna måste man göra. För att stå upp för andra människor. För att hjälpa och göra det som är det enda rätta. Även fast det kanske ibland betyder att det är så jobbigt i ens kropp att man inte sover på nätterna och inte kan tänka på något annat på dagarna. Det är bara att bita ihop och kämpa för sin sak. Stå upp och hålla huvudet högt. Våga säga argumentera med människor med makt och en skräckinjagande pondus. Våga.
När det händer sådana saker och man måste vara starkare än vad man egentligen är, stå fast man helst av allt bara vill lägga sig ner eller kanske gräva ett hål och stanna kvar där tills faran är över. Då är det extra fint att det finns människor fina som sockervadd som kan hjälpa till. Och då är det extra viktigt att hålla handen och dricka kaffe tillsammans på morgonen.
S.

OM ATT VARA MAKTLÖS.

Att vara masktlös är så förjävligt hemskt. Att veta att någon behöver ens hjälp. Att någon behöver räddas. Att någon far illa och skulle behöva stöd. Tröst. Kramas. Men att inte kunna rädda. Inte kunna hjälpa. Att tittar på och veta, men inte kunna rädda och hjälpa. Det är förjävligt. Så fruktansvärt. Måste vara den värsta känslan i värden. Att veta att någon lider.
Och själv klagar jag över mina såkallade problem, när det finns verkliga problem och männsikor som verkligen behöver hjälp. Idag ska jag vara som en superhjälte. Idag ska jag göra mitt bästa. Idag ska jag försöka. Idag ska jag göra allt jag kan, så jag aldrig ALDRIG inte försökt hjäpa. Jag kommer inte bara titta på och se det hända. Idag ska jag göra mitt bästa.

S.

BRUTAL ÅNGEST.

En klump i magen. Klumpen blir matad och matad och växer och växer. Jag undrar om en sådan klump kan komma ut. Äta sig upp ur magen, genom halsen för att sedan spys ut. Fast det är väl vad man med andra ord kallar panikattack eller att storgråta. Just idag känns det som att min klump kommer explodera ikväll. Jag är otroligt stressad. Känner att jag måste prestera. Jag vill lyckas. Jag vill vara alla till lags. Jag vill. Men jag kan inte, det går inte. jag blir otroligt stressad av att veta att jag inte räcker till. Jag vill vara duktig på jobbet, vara närvarande och genuin. Jag vill väldans gärna få toppresultat gällande studierna. Jag vill tränna regelbundet, vara fitt och ha en bra kontition. Jag vill resa och upptäcka nya platser. Jag vill lära mig flytande tyska. Jag vill plugga mer. Jag klara såklart inte av allt detta, men det gör inte så mycket. Det som gör mig ledsen och som gör att jag stöndigt har en klump i magen är att jag vet att det finns människor som är besvikna på mig. Det sorgliga är att det är de finaste människorna sin finns. Min familj, mina vänner och min släkt. När man var liteb fanns det hur mycket tid som helst att träffas på. Så är det tyvärr inte längre. Jag vill regelbundet spendera tid ned min familj. Jag vill ha en fin, kärleksfull och nära relatnedled mina bröder. Jag vill göra saker tillsammans. Jag vill ress runt till släkten. Jag vill inte göra mina kusiner besvikna genom att inte "ha tid att följa med familjen när de besöker, måste plugga". Jag vill ha mer tid med mina vänner. Jag vill inte förlora någon av mina vänner. Jag villträffas och göra saker tillsammans. Skapa minnen. Jag vill spendera mer tid och hitta på nya saker, gör utflykter med pojken jag älskar. Jag har sådan otrolig ångest och panik över att inte hinna träffa männiksor jag älskar. Jag längtar tills tid kommer. Jag längtar så mycket att set känns som denna längtan kan få tiden att gå fortare. Hoppas ni förstår mig och att ni vill hjälpa till att hoppas på att dygnen snart ska få mer timmar eller att man i framtiden slipper sova. Förlåt mig för klagande inlägg och tidsbrist. S.

SMÄRTA.

Psykisksmärta existerar bara i tolv minuter, resten är självförvållat.  Ett eget straff i en alldeles egen ensamhet för ett alldeles fel beslut. När vi väl har börjat kan vi inte sluta.
E.

ÅNGEST.

- Ångest är en livsstil, sa en kall och trött Ellen till mig för cirka ett år sen. Ångest.
Hon hade rätt, då. Ångest var en livsstil. Ingen ordning på något. Allt hände lite hippt som happt och stress och ångest blev ett faktum. Otroligt tröttsamt att vakna med klumpen av ångest i magen och veta att det kommer finnas kvar hela dagen. Den kommer gnaga i kroppen, innanför huden, så den inte blir bortglömd. Inte ens för en sekund. Och försvann en ångest, så bildades en ny. Nästan som på löpande band. Men vi tog tag i saker och ting. Förändrade och förbättrade. Vi blev gladare och ångesten försvann då skratten blev fler.
Men just idag har jag mycket ångest i kroppen. Eller kanske en stor saknad. Jag saknar att dansa. Dansa kan man göra på nattklubbar, säger folk. Att hoppa upp och ner på ett svettigt dansgolv klassar inte jag som dans. Jag vill dansa med duktiga flickor som också de älskar dansen. Jag vill öva, öva, öva för att avsluta med en stor föreställning.
Jag ångrar att jag inte tog mod till mig och sökte estetisk linje på gymnasiet med inriktning dans. Jag ångrar att jag gav upp så lätt och inte satsade. Jag önskar så väldans mycket att jag var en ballerina.
Jag ångrar att jag slutade med konståkning. Ångrar att jag inte tävlade med mitt program som jag tränade så mycket med. Jag hade en tjusig dräkt och vacker musik. Jag fick träna på Hovet. Jag fick vara ensam på isen. Jag saknar att höra tränarens skrik om att öka farten och att hoppa högre. Jag hatade att jag ramlade illa efter ett hopp, att jag blev så pass rädd att jag inte vågade hoppa mer och därmed inte kunde tävla. Jag hatar att jag var så förbaskat feg.
Jag saknar att vara bästa vän med min lillebror. Jag saknar honom hemskt hemskt mycket. Underbara bror.
Jag ångrar att jag slutade gå hem till min trognaste vän vare eftermiddag och äta isglass och vaniljbullar. Jag saknar allt vi gjorde. Jag ångrar att jag inte tar tag i saken. Hon bor faktiskt kvar i huset nästan bredvid. Hon bor så nära att vi planerade att vi skulle bygga en linbana mellan husen så vi skulle slippa gå ut för att träffas. Jag ångrar att jag inte gick över idag, igår, förra veckan eller förra månaden. Gick över med några vaniljbullar.
Mycket ångest i kroppen denna afton.
S

ADJÖ.

Må denna dag vara över nu. Jag orkar inte vara vaken längre. Önskar att morgondagen var här nu och att den blir fin.
Idag har varit en sådan dag där allt gått fel. Jag har inte synkat med resten av världen helt enkelt. Morgonen var urusel och resten av dagen följde dess spår.
När dagen börjar fel, tenderar mystiskt nog resten av timmarna att bli likartade. Småsaker som gör tillvaron ledsam. Någon illaluktande gubbe sätter sig på sätet bredvid i det trånga tåget, och trots stanken behagar inte kroppen flytta sig. Sitter hellre kvar. När man blir utglogg på biblioteket av en flicka som sitter obehagligt när och iaktar varenda rörelse man gör. När det är så kallt att det gör ont att andas, men vantarna ligger kvar hemma. När mamma är bortrest och man så väldans gärna skulle vilja prata med henne. När tårarna rinner och hela kroppen gör så ont under och i huden, och inte vill sluta smärta. När huvudvärken är ett faktum, och tårarna blivit så många att man gissar att värken i huvudet beror på vätskebrist. När man ska sova fast att det inte går för att sängen är för stor och alldeles galet tom. När det känns som att man är den ensamsate på jorden. När man helst av allt skulle vilja ha en kram. Höra en röst säga att man är rätt fin även fast man gör fel och dumma saker.
Då reser jag tillbaka i tiden. Midsommar. Vänner och god mat följt av lekar och skratt. Dricka vin och prata om trevligheter. Nu åker jag. Återvänder, kanske, när morgondagen är här. Adjö.
S.

RSS 2.0