KVARTERET SKATAN.

S.

LITE LUGN FRANSK SÖNDASGMUSIK ATT VILA HUVUDET TILL.

E.

UPP TILL KAMP!

Så heter en av mina favorit miniserier. Den handlar om fyra vänners liv under 60-70 talet. Den innehåller kärlek, uppror, fin musik och politik. Vännerna försöker finna ett eget sätt att leva livet bortom krav från föräldrar. Den innehåller mycket av det man begär, fina pojkar, bra musik och ungefär hälften av serien är svartvit. Dessutom är soundtracket ganska så bra lyssna här Upp till kamp!.Dessutom går det inte att låta bli att bli lite förälskad i Sverrir Gudnasson.Och man får inte glöma alla underbara Dylan låtar.
E.

DIRTY DANCING.

Dirty dancing är en av mina favrotitfilmer. Jag blir så himlans glad av den och vill börja dansa igen. Allt är så fint. Dansen, kläderna och kärleken. Jag efterlyser här med dansparter till hösten. Kom igen, det blir kul!

s.

JAG LÄNGTAR.

S.

EFTER EN LITEN PAUS.

E.


VEM SOM KLÄNGER PÅ VEM.

Starring real life couple Devendra Banhart and Rebecca Schwartz, the premise of the Oliver Peoples 2011 campaign is an exploration of authentic intimacy and sexuality. The love affair is explored in the one-of-a-kind masterpiece by architect John Lautner: Rainbow House. The contemporary California setting proved to be a perfect atmosphere to showcase the natural chemistry of the young, intriguing couple. Produced with acclaimed photographer and aspiring director Lisa Eisner, the short film will debut in early 2011 on the Oliver Peoples website.

E.


FASHION FILM.

E.

OM JAG SKULLE GÖRA FILM.

Det finns så himlans mycket som jag vill göra. Jag vill skriva en bok, skriva låtar (dock inte sjunga in dem själv, lyssnaren skall inte bli hörselskadad av min röst som skär i öronen) och skriva manuset till en film. När jag var liten tänkte jag länge på att göra skräckfilm. Inte för att jag på något vis tycker om skräck själv, tvärtom avskyr jag skräck. Tycker det är otroligt vidrigt att bli rädd och inte våga vara ensam en sekund. Det är hemskt. Men jag vet vad jag skulle bli rädd för. Vad som skulle göra att kalla kårar spred sig längst min rygg. Jag har fantasi. En fantasi som jag gärna skulle varit utan. Jag kan skrämma upp mig själv mitt på ljusa dagen mitt i ett myller av folk. Jag kan lätt få mig själv att ligga vaken en hel natt med lampan tänd, för rädd för att sluta ögonen. Så jag tror faktiskt att jag skulle kunna skriva ett manus till en skräckfilm. Jag tror det. Och skriver jag skräck någon gång, ja då har jag manuset redan nu upplagt i huvudet mitt. Jag har en plan. Men jag vill inte skriva skräck.
Jag vill skriva ett manus till en film om kärlek. En film som ska få tårarna att rinna, och en film som ska spräcka hjärtat på den som tittar. Jag vill göra en film om olycklig kärlek. En film som inte slutar lyckligt. Jag vill göra en film som får tittaren att uppskatta den kärlek som de har. Jag vill göra en film om olycklig kärlek, för att det är det värsta som finns. Tanken på att den man älskar ska sluta älska en är så hemsk att det lätt trängs undan. Låter bli att tänka på faktumet att man faktiskt kan bli lämnad, av sin finaste person. Av den man älskar. Världen skulle ju rasa samman. Antagligen skulle man kunna dö av den smärtan, sluta andas. Kanske överleva om man fick konstjord andning av vänner. Kanske, men troligen inte. Just för att olycklig kärlek är så känslosam och så brutalt jävla vidrigt hemskt, så vill jag göra en film om det. Jag vill göra en film som är unik. Men det är svårt. Kanske blir det en bok ändå, tror det är mer min stil. Men visst vore det fint, att skriva ett eget manus. Att själv få bestämma hur filmen skall vara. Och kanske ändra slutet lite, så det faktiskt slutar lyckligt. För det är så jag ser på kärlek. Jag tror det blir lyckligt, även om det kan vara förjävligt ibland. Jag tror man måste tro för att överleva. För kärleken känns i hela kroppen, i varenda liten tå. Så om man inte tror, så skulle kärleken nog ta andan ur kroppen på en, och fasans vad jobbigt det skulle vara att leva då.
S.

I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR.

Film kan vara trevligt och underhållande ibland. Jag tycker dock inte det är ofta en film riktigt faller mig i smaken. 500 Days of Summer var utomordentligt förträffligt bra och är min bästaste film. Men nu skriver jag upp en ny film på favorit-film-listan; I rymden finns inga känslor. En otroligt härlig och roligt film. Helt klart värd någon timme uppkrypen i soffan en söndagskväll. Låt Solsidan följa och humornivån lär öka markant.
S.

CENTRALSKOLAN.


S.

AMELIE.

E.

EN KÄRLEKSHISTORIA.

E.

THE VIRGIN SUICIDES.

E.

HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ.

Jag dog nästan lite idag i biosalongen. Himlen är oskyldigt blå, var så väldans fin och trevligt. En hemskt bra blandning av alla känslor som finns. Ilska och hat. Rädsla och längtan. Vänskap och kärlek. Och så de sötaste kyssarna man kan tänka sig. Jag grät flera gånger utan att riktigt veta varför. Skrattade också, högt. ÅÅ vad bra den var, så underbar. Jag blev nog lite kär i 70-talet.
S.

500 DAYS OF SUMMER.
















Min bästa och värsta film. Fin men ändå så förskräckligt hemsk. Har nu bestämt mig för att aldrig se den igen. Aldrig. Men den förblir min favorit bland filmer, i alla fall ett tag till.
S.

GOSSAR.

City Series Rennes #2.1 - Popopopop's from KIDAM on Vimeo.

 

E.

RSS 2.0