Tunnatyger

Kan någon förklara vad som hänt med mig? Jag har tappat all min ork och motivation till att studera. Jag avskyr att öppna mina böcker. Jag kan sitta på biblioteket och titta rakt fram bara för att "sitta av tiden" som jag själv bestämt. Jag kommer på undanflykter för att slippa läsa. Varför? Jag vill ha motivationen tillbaka, och det är snart.

Kyssar och smek. Hejdå kyssar är nog bland det värsta som finns. Jag vill inte säga hejdå. Jag vill säga hej, hej och HEJ. Men nu är det som så att Mitt viktigaste hjärta och jag åker ifrån varandra några dagar. Och även fast det endast är för en liten tid kommer jag sakna varena minut. Och kvar är jag endast med mitt andra hjärta, det av kött och blod. Det hjärtat som pumpar ut blodet i min kropp. Men vad ska jag med det hjärtat till när mitt viktigaste hjärta är flera mil bort? För utan mitt ena hjärta, kan inte det andra slå. S.

Nu åker jag iväg ett litet tag. Till sydligare delar av Sverige med min familj och min kärlek. Hoppas på att kunna bli av med lite ångest där borta.Hej då. S.

Det var länge sen jag kände mig gå liten och ynklig som idag. Fast samtidigt starkare än någonsin. Modig. Märkligt att man kan vara både världens minsta och världens starkaste på samma gång. Det var länge sen jag hade en konstant klump i magen. Jag hade nästan glömt hur den kändes. Då orsakad av helt andra saker än nu, men dock lika jävlig. Den sitter där den sitter och blir nog kvar i cirka 79 dagar till. Det värsta är att den där klumpen har suttit där ett tag. Och att den ser till att växa sig fast. När jag äntligen blivit av med en del av den ses det till att något annat ersätter lättnaden efter att blivit av med den dåvarande ångesten. Ångest är en livsstil sa en vän till mig för ett tag sedan, och idag är jag bered att skriva under på att det stämmer (ibland). Och hur fan ska jag orka plugga när resten av livet är upp och ner? Det är en jävla tur att det finna fina vänner och en lyssnande mamma. Och en gosse som får torka mängder av tårar från mina kinder. Som får trösta och bekräfta. Älska. Det är tur det, för utan honom skulle jag just nu grävt ner mig under en sten och stannat där tills finaste vänner gräver upp mig igen. S.

Det finns saker som inte är fina. Som är fula och vidriga. Det finn saker man helst skulle vara utan. Men en del av de där vidriga sakerna måste man göra. För att stå upp för andra människor. För att hjälpa och göra det som är det enda rätta. Även fast det kanske ibland betyder att det är så jobbigt i ens kropp att man inte sover på nätterna och inte kan tänka på något annat på dagarna. Det är bara att bita ihop och kämpa för sin sak. Stå upp och hålla huvudet högt. Våga säga argumentera med människor med makt och en skräckinjagande pondus. Våga.

Idag har jag varit modig. Jag har stått upp för mig själv och INTE vikit ner mig. Jag var rädd men inte feg. Och för det är jag förbannat stolt! Jag tänker inte låta puckon till människor trycka ner mig. Jag tänker vässa mina armbågar och slå mig fram. Slå undan gubbar som tror de har någon sorts rätt att göra vad de vill enbart för att de är äldre och jag kvinna. Har rätten att köra över andra. Från denna dag ska Sanna Bergling gå rak i ryggen, stå upp för sig själv och säga det hon tycker. Jag ska göra sådant jag mår bra av och sluta göra saker för att vara andra till lags. Jag ska sluta tänka att jag måste hinna göra en massa saker som "är viktigt att göra nu när jag är ung". Jag ska göra det jag vill och jag vill ha mycket att göra. Jag vill studera. Jag vill vara med mina vänner och min familj. Jag vill vara med pojken som finns närmast mitt hjärta. Och jag ska vässa mina armbågar och knän, och slå mig fram tills jag når toppen. Och jag ska göra det med respekt och värdighet! S.