Tunnatyger

I dag kom jag på vad jag vill göra. Jag vill skriva en bok om olycklig kärlek, en bok där man kan känna smärtan genom att känna på sida för sida. En bok där ett vilset tonårs hjärta så gärna vill känna hur någon annans hjärta slår för henne. Hur hon i bland blir så deprimerad av tanken av att vilja bli älskad. Skriva om smärtan hon känner när pojke efter pojke passerar förbi i hennes liv men någon kärlek blir det aldrig. Hur hon ligger i sitt mörka rum under täcket, och det känns som om hon sakta begravs av alla stenar som växer i hennes mage, hennes bröst och i hennes tankar. Hur hon gång på gång försöker hitta honom, på krogen, på biblioteket, ja var som helst. Men han finns bara där och sårar henne för varje ny hon hittar. Hur hon ger upp hoppet, hur hon finner det igen, tappar det och tillslut inte vet vad hon ska tro. Hur hon tänker att hur är det möjligt att den människan på andra sidan vägen har varit kär 1,2,3, 4 kanske fem gånger, medan jag aldrig har fått känna på det. Hur hon upplever sin första kyss.