I år vill jag bli kär på riktigt. Ingen inbildning om att det finns känslor för den där pojken. Inte tro att man är kär i jakt på bekräftelse, då sårar man bara sig själv och pojken. Tycka om varenda centimeter av varandra, inte kunna vara utan varandra. Finna varandras blickar i ett rum fullt av folk. Det kommer, det kommer brukar folk säga. Men när när när? Jag är så nyfiken och otålig, varför kan han inte sitta här bredvid mig i min säng? När ska jag få dra fingrarna längs hans ryggrad och rufsa om i håret? Jag orkar inte vänta mer. Jag brukar tänka att det är fantastiskt att två personer kan fatta tycke för varandra. Det är otroligt.
Hur ett hjärta kan banka fort fort för en person vars leende är det vackraste man har sett.
”Leta inte då finner kärleken dig”. Men hur kan man låta bli att inte leta? Ögonen måste vara öppna hur ska man annars kunna se någon annans ögon? Det går inte att inte leta för då kanske man inte ser någon som också letar. Visst finns det mycket annat som är viktigare i livet, men alla behöver kärlek och närhet annars skulle vi inte överleva.
Film kan vara trevligt och underhållande ibland. Jag tycker dock inte det är ofta en film riktigt faller mig i smaken. 500 Days of Summer var utomordentligt förträffligt bra och är min bästaste film. Men nu skriver jag upp en ny film på favorit-film-listan; I rymden finns inga känslor. En otroligt härlig och roligt film. Helt klart värd någon timme uppkrypen i soffan en söndagskväll. Låt Solsidan följa och humornivån lär öka markant.
Jag sitter på en säng längst in i ett pojkrum. Har en dator i famnen och lyssnar på Säkert! Jag slås av tanken på hur träffsäker hennes musik är. Som så många andra musiker. Just nu; Melissa Horn, Markus Krunegård, Håkan Hellström, Ludwig Bell och inte minst The Beatles. De är alla otroligt bra på att sätta ord på känslor. För ibland kan det vara så att man känner så väldans mycket. Hela kroppen är sprängd av känslor. Jag brukar lätta på trycker genom att gråta lite, mest för att kunna få plats att andas och tänka klart igen. Är det ofattbart mycket känslor brukar jag springa, springa tills det blöder i benen. Och oftast skrika en stund, i en kudde. Men det är svårt när känslorna blir så stora och så mycket och många att man inte vet vad man ska göra och ta vägen. Ens lilla kropp klarar kanske inte av ännu en känslostorm. Det går bara inte.
Magen kan kännas som den är fylld men en miljon fjärilar. Eller fylld med en klump cement. Då är det skönt och otroligt fint med låtar som sätter ord på vad man känner. Träffar det riktigt rätt, mitt i prick, öppnar sig tårkanalerna på mig. Det går inte att hindra och det spelar ingen roll om det är hemma eller på tunnelbanan. Det är ingen idé att hålla inne, låt det rinna tills det tar slut.
Om jag hade kunnat spela gitarr och sjunga, då skulle jag skrivit låtar om kärlek. Lugna låtar som ibland blir snabba i refrängerna. Jag skulle skriva träffsäkra texter om att våga. Jag skulle skriva texter om ryggar och om kyssar. Om hemligheter och om rädslan att förlora och att få hjärtat sönderslaget. Om längtan och insikt. Om att acceptera. Om att aldrig ge upp. Om att vilja vara med för evligt. Jag skulle spelat i svarta kläder och med en stram knut. Kolsvarta ögon och blodröda läppar. Jag skulle dricka ett glas vin innan varje spelning, inte mer och inte mindre.
Plötsligt inser att jag håller på att få nackspärr av min oergonomiska position jag intagit. Jag sitter själv och tänker på hur gärna jag skulle vilja ha sällskap just nu. Jag sitter och tittar på en växt som står i en stor kruka på golvet. Jag undrar var det är för en växt och varför den står där egentligen. Vem har bestämt att den ska stå där? Jag tänker på att om en stund kommer en pojke komma hit in i detta rum och se otroligt vacker ut. Jag får fjärilar i magen och bestämmer mig för att det inte är så farligt att vara själv i ett pojkrum trots allt.
Jag kommer ihåg när det dunkade till för första gången. Jag var sex år och det dunkade för en liten pojke. Och visst kan det låta fånigt att säga att en sexårings hjärta dunkade, men så var det i alla fall och det fortsatte dunka för samma gosse i flera år. När fröken skulle dela in oss men en "handkompis" hoppades jag alltid få hålla handen men honom. Det var så det var. Jag berättar det mesta om mig själv för någon, men namnet på min första kärlek är det nog ingen som vet. Saken är den att pojken gick i skolan min, och gamla klasskompisar följer en genom livet på något vis. Nu har jag vänner som känner honom, pratar om honom. Han dyker upp i skolkataloger lite överallt. Stöter på honom ibland på staden, "hej, hur mår du? hej då". Punkt. Någon gång när jag var elva eller tolv år slutade mitt hjärta dunka för pojken med det bruna håret och gick in i viloläge. Den lilla flickans hjärta hade då dunkat för en liten pojke i snart sex år. Det är lång tid. Ungefär 2190 dagar faktiskt. Tolvåriga Sanna insåg att pojkens hjärta dunkade för den populäraste tjejen i klassen. På skoldiscona var det den populäraste tjejen som dansade tryckare och Sanna som tittade på och åt popcorn och grät en stund innan hon somnade. Det tog lång tid för mitt hjärta att börja leva igen. Sex år tog det, för att vara exakt.
En av mina favorit bloggar är leloveimage, där man kan läsa de mest sorgliga, vackra och komplicerade historierna om kärlek. Sen är det alltid så fina bilder att titta på.
Det är sorgligt att dygnet bara har 24 timmar. Jag önskar verkligen att det var minst dubbet så långt. Tänk vad mycket man hade hunnit med, när allt det som man måste göra är avklarat och det finns ett helt (då räknat som ett halvt) dygn kvar att fördriva på festligheter. Som att äta långa frukostar och lusläsa DN. Som att finna nya låtar av nya artister som går rakt in i hjärtat. Som att hångla flera timmar med finaste personen. Som att spendera timmar med damer som dessa. Det hade varit en tjusig tillvaro det.
"Föreställ dig att du tar bort kunskapen om din egen identitet. Vilka fördelningsprinciper skulle du då acceptera, om du inte visste vem du var." - John Rawls. S.
Idag låter jag en stor turkos ring pryda ett av mina fingrar. Jag hoppas den ska väga upp mina fruktansvärt fula naglar. Mina naglar är ojämna och vissa avbitna, samtliga med avskavt nagellack. Jag blir sp väldans avundsjuk på flickor med perfekta naglar. Det ser så fräscht och elegant ut. Snyggt helt enkelt. Synd att jag inte är en nagelflicka. Men tur att jag är en klockflicka istället. Det är också fint. Med en klocka på handleden eller hängande i en kjedja runt halsen. Eller, som det oftast blir, två klockor samtidigt, i en förhoppning om att få dubbelt så mycket tid. S.
Jag minns för snart 2 år sedan när kyssar ute på klubb började bli bland det bästa som fanns, hur jag kunde vara glad en hel vecka efteråt, hur glad, pirrig och spralig jag kände mig på tunnelbane färden i natten. Och hur besviken man kunde känna sig när det inte blev någon kyss på ett smockfullt dansgolv med en fin pojk till en fin låt. Kyssarna blev oftast som bäst när man inte hade tänkt att idag vill jag kyssa någon, det är kvällens mål. Då hände det bara när man minst anade det, ofast när man var som lyckligast mitt i Håkan Hellströms Ramlar. Många gånger har jag stannat och kyss och kysst och kysst tills klubben stänger och alla lampor tänds, så ramlar man ut tillsammans och säger hejdå, byter nummer och ramlar hemåt. Oftast hör pojken inte av sig, men det gör ingenting för man är lika glad ändå. men nu tycker jag att kyssar mest smakar ingenting, de känns ingenting och jag känner mig mest som att jag skulle kunna vara utan. Jag vill känna så mycket mer, vill inte kyssa olika pojkar varje kväll. Vill kyssa samma pojke om och om igen. Att det inte spelar någon roll om tandraderna slår i varandra, att man egentligen är för full för att kyssas, att vakna upp i en varm säng med personen man gillar mest, att äta frukost i sängen som gör lakanen alldeles smuliga och spilla kaffe på täcket och läsa tidningen ihop. Just nu känner jag bara att jag vill spara mina kyssar på någon som jag gillar lite extra, som får magen att vrida sig flera varv så att man blir lite smått illamående. E.
Igår när jag bytte om eftet ett träningspass på Friskis, var det en dam som klädde om brevid mig. Plötsligt sa hon att pälskappan min var så väldans söt. Hon frågade var den kom ifrån (jag som blivit uppskrämd av mormor trodde först hon var en djursktivist som planerade att hoppa på mig och spruta ner mig med färg) och jag svarade nervöst att den är ärvd från min gammelmormor. Damen sa en gång till hur fin hon tyckte den var och jag tackade och kännde mig plötsligt lite lyckligare. Sen var jag en smula gladare resten av dagen, vilket jag har damen att tacka för. Tänk att en komplimang från en främling kan få upp humöret så mycket. En sådan dam ska jag också bli när jag blir gammal.
S.
Det är fint att skratta med vänner. Det är fint att dansa på svettiga dansgolv. Det är fint att viska hemligheter som bara vi två vet. Det är fint att lära sig saker. Det är fint att vara lycklig. Det är fint att köra bil. Det är fint att gå på bio och äta popcorne. Det är fint att spela alfapet. Det är fint att äta semlor. Det är fint att dricka goda drinkar. Det är fint att vara modig. Det är fint att dricka kaffe. Det är fint att äta frukost tillsammans med någon man tycker fasligt mycket om. Det är fint att gå i höga klackskor. Det är fint att lyssna på musik. Det är fint att kyssas. Det är fint att hälsapå morfar. Det är fint att åka skridskor. Det är fint att det är tisdag och att jag ska spinna ikväll. Det är fint att vara kär. Det är fint att berätta för den man är kär i att man är kär. Det är fint att fika på fredagar med vänner som är söta som sockervadd. Det är fint att trivas på jobbet. Det är fint att resa. Det är fint att äta söndagsmiddag med familjen. Det är fint att promenera på stan med fina kläder. Det är fint att äta jordgubbar. Det är fint att vara väldigt glad. Det är fint att älska någon. S.
Här är en liten filmsnutt som spelades in en lördagskväll i mitten av december. Vi hade en så väldans fin afton som slutade med dans och öl på en forna favoritklubb.
När jag brukar ha måndags ångest en dag som denna och produktionsnivån ligger på % tittar jag i ett fint fotalbum jag fick av min vän Jenny i julklapp. Då brukar jag påminnas om hur fina stunder jag har upplevt med mina fina vänner. Alla gånger jag har dansat tills fötterna blöder till håkan låtar, hur många gånger jag har stått under rökmaskinen på ett dansgolv med bra musik och de finaste av vänner som får en att skratta tills magen viker sig.
