MIN FÖRSTA KÄRLEK.
Jag kommer ihåg när det dunkade till för första gången. Jag var sex år och det dunkade för en liten pojke. Och visst kan det låta fånigt att säga att en sexårings hjärta dunkade, men så var det i alla fall och det fortsatte dunka för samma gosse i flera år. När fröken skulle dela in oss men en "handkompis" hoppades jag alltid få hålla handen men honom. Det var så det var.
Jag berättar det mesta om mig själv för någon, men namnet på min första kärlek är det nog ingen som vet. Saken är den att pojken gick i skolan min, och gamla klasskompisar följer en genom livet på något vis. Nu har jag vänner som känner honom, pratar om honom. Han dyker upp i skolkataloger lite överallt. Stöter på honom ibland på staden, "hej, hur mår du? hej då". Punkt.
Någon gång när jag var elva eller tolv år slutade mitt hjärta dunka för pojken med det bruna håret och gick in i viloläge. Den lilla flickans hjärta hade då dunkat för en liten pojke i snart sex år. Det är lång tid. Ungefär 2190 dagar faktiskt. Tolvåriga Sanna insåg att pojkens hjärta dunkade för den populäraste tjejen i klassen. På skoldiscona var det den populäraste tjejen som dansade tryckare och Sanna som tittade på och åt popcorn och grät en stund innan hon somnade. Det tog lång tid för mitt hjärta att börja leva igen. Sex år tog det, för att vara exakt.
S.
