Tunnatyger

Ibland tar någon mod till sig och ger bort sitt hjärta. Med skakade händer och tusentals fjärilar i magen sträcker man ut sina händer och lämnar över hjärtat sitt. Problemet är att hjärtat inte alltid blir omhändertaget på rätt sätt. En del människor kastar hjärtan till höger och vänster. Maler sönder dem tills de knappt finns något kvar. Spottar på dem. Och lämnar till baka hjärtat när det knappt finns något kvar.

När man står där, med sitt hjärta i spillror tar det tid. Det tar enormt lång tid att läka ihop hjärtat igen, om det nu någonsin läker. Jag tror inte att ett sprucket hjärta kan läka helt och hållet. Det kommer alltid finnas sår där, som är för stora och för djupa. Som blödigt för mycket. Det finns inga plåster som passar för att laga sådana hjärtan. Det mest fruktansvärda såret man kan få, är att tappa tron på kärlek. Att bli för rädd att bli sårad igen. Så rädd att man låser in sitt hjärta i ett skåp och kastar nyckeln i sjön. Så detta skåp aldrig kan öppnas.

Men sen finns det de människor som tar hand om ens hjärta. Vårdar det ömt och med mycket kärlek. Som bestämmer sig för att inte såra. Utan älska. Då är det underbart att ge bort sitt hjärta, och ta emot ett annat hjärta. Då har man två hjärtan. Och jag behöver båda mina hjärtan för att mitt hjärta av kött och blod ska kunna slå.

Man kan bara be personen i fråga att ta hand om hjärtat han får. OCh lova att ta hand om hans.

S.