Tunnatyger

Jag minns för snart 2 år sedan när kyssar ute på klubb började bli bland det bästa som fanns, hur jag kunde vara glad en hel vecka efteråt, hur glad, pirrig och spralig jag kände mig på tunnelbane färden i natten. Och hur besviken man kunde känna sig när det inte blev någon kyss på ett smockfullt dansgolv med en fin pojk till en fin låt. Kyssarna blev oftast som bäst när man inte hade tänkt att idag vill jag kyssa någon, det är kvällens mål. Då hände det bara när man minst anade det, ofast när man var som lyckligast mitt i Håkan Hellströms Ramlar. Många gånger har jag stannat och kyss och kysst och kysst tills klubben stänger och alla lampor tänds, så ramlar man ut tillsammans och säger hejdå, byter nummer och ramlar hemåt. Oftast hör pojken inte av sig, men det gör ingenting för man är lika glad ändå. men nu tycker jag att kyssar mest smakar ingenting, de känns ingenting och jag känner mig mest som att jag skulle kunna vara utan. Jag vill känna så mycket mer, vill inte kyssa olika pojkar varje kväll. Vill kyssa samma pojke om och om igen. Att det inte spelar någon roll om tandraderna slår i varandra, att man egentligen är för full för att kyssas, att vakna upp i en varm säng med personen man gillar mest, att äta frukost i sängen som gör lakanen alldeles smuliga och spilla kaffe på täcket och läsa tidningen ihop. Just nu känner jag bara att jag vill spara mina kyssar på någon som jag gillar lite extra, som får magen att vrida sig flera varv så att man blir lite smått illamående. E.