Tunnatyger

"it's so strange. and yes, I know it's not the first time this has been discussed. and this one, when it really comes down to it, will be no different from the others. but its another one of those times when this little part of my life that I have controlled so it won’t consume me, starts bubbling up again. I don’t know why, little things start it, get me thinking again. why, am I, an almost 20 year old girl, incapable of romantic love? its quite embarrassing to think or talk about.. almost laughable at how pathetic that seems. if my story were told to a random stranger I’m sure they would think the reason would be that I am some dirty-faced, antisocial, impersonable, loner. I'll have you know, I am none of those things. I have friends, great friends; the majority of which are in healthy normal relationships. I however, am not.

I'm not saying i am not loved, because I really am - but not that way. not in the way that is different from anything else and can make you feel the way that nothing else can. I wonder what it’s like to know you are loved that way. it fascinates me because it is completely foreign to me. its like imagining what it would feel like to be weightless in a rocketship on its way to the moon. unfathomable until you actually experience it. and, for one reason or another, it seems as though I am not cut out to be an astronaut.

People want me, but not enough. not enough to take it past the initial thrill of it. and I know how it works, oh I’ve seen it hundreds of times. heard it, watched it.. just not in the first person that's all. its always looking behind glass windows, doors, at the others who have found it. and even though sometimes its fleeting, short-lived, its still real. I wonder about the day when I will be the one people are watching.

I have all of these things I want to do before I die; ride in a hot air balloon, learn to play guitar, see the statue of liberty, silly things like that. but more than any of those things, I would like to experience the feeling of being completely and utterly loved. in a way that not your parents, your best friend nor your sister loves you. but the love you get from someone that you feel the same about. maybe thats the silliest of all, but to me it is the most important.

I don’t know. I really truly don’t know, as I’ve said a thousand times before and will probably continue saying until I get my answer - if I get an answer. sometimes it seems as though i'm reaching in the dark, for something i know must be there but its just so hard to find.

I still hold on to a tiny thread of hope that one day it’ll hit me over the head and I’ll just stand there baffled and realize I’ve finally found what I’ve been looking for, for as long as I can remember. but I also keep my head just below the clouds because the only thing worse for me than never finding what you’ve been looking for would be to constantly wait for it when it never comes.

Anyway, to all the people who have found it, my hat is off to you. I hope you know how lucky you are to be experiencing one of the most amazing things in the world, I’m sure you do. and as for me, I will continue on with my life, doing the things I love, that feel right, and hope for the best. they say the best way to find love is by doing what you love, and I suppose I’m trying my best to do that right now. so maybe.. maybe, one day everything will fall into place. and if not, I’ll at least have the things I truly love to keep me occupied."

Söndag är oftast den dag i veckan jag känner mig som mest ensam på, speciellt om jag har varit ute dagen innan och inte fått pussa på en fin pojke. Men samtidigt ger söndagen en hopp om en ny bra vecka som kan nya möjligheter. Jag ogillar verkligen att känna mig ensam, för jag vet att jag inte är det. Jag har så fina vänner att skratta med, som alltid får mig att må bra. Oftast kommer känslan av ensamhet som ett slag i bröstet, som får en att må lite lätt illa. Det kan vara på bussen hem från en fin dag med de finaste personerna, så kommer känslan och tar över alla lyckliga tankar. Jag brukar oftast skämmas lite när jag känner mig ensam, för jag vet att det är så många som känner likadant just i samma sekund. Känslan av att känna sig ensam när man vandrar hem onykter från en utekväll är fruktansvärd, otåligheten i kroppen, varenda cell som skricker efter kärlek, fast man vet att den står och lurar bakom nästa hörn. Att vänta bara lite lite till är jobbigt och frustrerande, det är som ett test, hur länge man klarar sig att hålla sig lugn innan det exploderar. Låt det bara bli en ny vecka, sommar, fina picknikar, festivalkärlekar, hångel i tält och allt som hör sommarkärlekar till, för mycket öl och lycka i kroppen.

Idag har jag varit modig. Jag har stått upp för mig själv och INTE vikit ner mig. Jag var rädd men inte feg. Och för det är jag förbannat stolt! Jag tänker inte låta puckon till människor trycka ner mig. Jag tänker vässa mina armbågar och slå mig fram. Slå undan gubbar som tror de har någon sorts rätt att göra vad de vill enbart för att de är äldre och jag kvinna. Har rätten att köra över andra. Från denna dag ska Sanna Bergling gå rak i ryggen, stå upp för sig själv och säga det hon tycker. Jag ska göra sådant jag mår bra av och sluta göra saker för att vara andra till lags. Jag ska sluta tänka att jag måste hinna göra en massa saker som "är viktigt att göra nu när jag är ung". Jag ska göra det jag vill och jag vill ha mycket att göra. Jag vill studera. Jag vill vara med mina vänner och min familj. Jag vill vara med pojken som finns närmast mitt hjärta. Och jag ska vässa mina armbågar och knän, och slå mig fram tills jag når toppen. Och jag ska göra det med respekt och värdighet! S.

Hur det på senaste tiden har börjat kännas som om jag kanske borde säga förlåt till dig. För varje gång du kommer upp i mina tankar skäms jag. Det brutala avslutet. Säga att det inte var meningen att det skulle komma så tvärt, att få det att kännas som att bli slagen i asfalten. Att känna att jag måste säga det till dig för att sluta fly från dåliga handlingar, för att få upprättelse från mig själv. För att en annan pojke ska vilja lägga armarna runt min midja och pussa mig på kindern, och inte känna flykten i mitt blod. Även om det är ett bra tag sedan känns det som om det är något vi båda kanske behöver. Jag är trött på att känna rädsla och skakiga knän när jag ser en vän till dig på en fullsatt buss, en tunnelbanestation eller i samma mataffär. För jag vet att det bara är en tidsfråga tills det är du som står där. Att jag inte hälsar och vänder bort huvudet när jag möter pojkar som har fått mitt hjärta att dunka för en nano sekund, får mig att rodna och skämmas. Det får mig att tänka på en flicka som jag hörde om en gång. Hon klättrade ut genom ett fönster när pojken hade somnat. Eskapism. För att hon inte ville möta konsekvenserna för sina handlingar. Så vill jag aldrig bli. Det är inte försoning jag söker, för jag skäms enda in på köttet när jag ser din blick. Jag skäms när jag ser dina vänner. Hur vi båda behöver detta. Hur jag från början trodde att det endå inte hade betytt något för dig, att jag bara en liten flicka du gillade att leka med. Men dina ögon var öppna när du kysste en tjej på ett dansgolv i sommras, hur du tittade på mig när jag stod där bredvid. Bara för att skada varandra. Att känna att det gjorde ont och du ville jävlas trotts att det hade gått mer än ett halvår. Det är sjukt.

"Föreställ dig att du tar bort kunskapen om din egen identitet. Vilka fördelningsprinciper skulle du då acceptera, om du inte visste vem du var." - John Rawls. S.

Yesterday is history

Quiet people have the loudest minds.

Idag har jag frusit. Hade på mig tre tjocka koftor med det hjälpte inte, kölden fann mig ändå. Jag som annars brukar vara den som är varm.

Ibland undrar jag om det alltid ska vara så här, eller jag undrar det ungefär varje dag.Ska det alltid vara så att jag är ensam och filosoferar över hur det är att vara kär och umgås med någon man älskar så in i bomben. Kommer jag någon gång få uppleva de där varma händerna slingrade runt min kropp i natten, varma andetag i min nacke som ljuva vindpustar. Hålla en varm hand när vi promenerar längs ett fruset Stockholm. Vakna om morgnarna och mötas av dina vackra ögon som tittar nyvaket på mig, och få den där pirrande känslan i magen. Nu har jag gått i flera år och bara väntat på att kärleken ska slå in, men ju mer jag tänker desto mer avlägsen verkar den vara. Jag försöker intala mig varje dag att den kommer när jag slutar tänka på det. Men det är fullkomligt omöjligt för en sådan som jag, som överanalyserar allt och alla. Det är frustrerande att vara 19 år och aldrig haft pojkvän. Jag känner mig så misslyckad. Jag frågar mig konstant om det är något fel på mig, har jag någon störning? Varför kan jag aldrig få träffa någon som älskar mig för den jag är, och skulle göra allt för att få vara med mig?

Jag ser det redan klart framför mig, hur jag vid 25 års ålder får ta någon förlorare. Han är stor och tjock, men gosig som en björn. Han är den enda som nappar direkt. Han har ölmage och skulle aldrig överge mig. Jag hittade honom på en fotbolls bar, i ett mörkt hörn där han kunde gömma sig från allas förnedrande skratt. Inom sinom tid får vi två fula barn, och jag jobbar heltid på konsum medan Bert ligger i soffan och tippar på kommande fotbollsmatcher.

 

E.

Avslutningen i nian. Det hade varit bal dagen innan. Planerna hade pågått hela året. Vilken klänning skulle bäras? Hur skulle man åka dit? Och den viktigaste frågan; Vem skulle gå med vem? Vi fyra gick tillsammans, som alltid.

Vi hade rödmålade läppar och svarta klänningar. Strumpbyxor som var alldeles förtunna och på tok för kalla. Minusgrader och snö. Skorna och strumpbyxorna blev blöta av vätan som trängde in. Men det gjorde inget. Vi utvecklade strategier för att behålla den gnutta värme som trotts allt fanns. Ibland rökte vi, men oftast var det för kallt för att ta av sig vantarna och tända en cigarett. Köerna var himlans långa och när vi äntligen kom in var vi taggade till tusen. Ölen var kall men värmde oss ändå, och med värmen kom också lyckoruset som fick leende efter leende att sprida sig över våra ansikten. Skratt efter skratt avlöste varandra och jag minns att vi sa att vi var lyckliga. Sedan dansade vi. Vi dansade till musik som vi älskade och sjöng med i låtarna som vi kunde varenda ord i. Vi dansade tills musiken stängdes av och lamporna tändes. Vi dansade tills alla hånglande pojkar och flickor slutat hångla. Vi dansade tills vi var tvungna att hämta ut våra jackor och väskor och bege oss ut i kylan igen. Ååå vad vi dansade förra vintern.

S.