Tunnatyger

Hur det på senaste tiden har börjat kännas som om jag kanske borde säga förlåt till dig. För varje gång du kommer upp i mina tankar skäms jag. Det brutala avslutet. Säga att det inte var meningen att det skulle komma så tvärt, att få det att kännas som att bli slagen i asfalten. Att känna att jag måste säga det till dig för att sluta fly från dåliga handlingar, för att få upprättelse från mig själv. För att en annan pojke ska vilja lägga armarna runt min midja och pussa mig på kindern, och inte känna flykten i mitt blod. Även om det är ett bra tag sedan känns det som om det är något vi båda kanske behöver. Jag är trött på att känna rädsla och skakiga knän när jag ser en vän till dig på en fullsatt buss, en tunnelbanestation eller i samma mataffär. För jag vet att det bara är en tidsfråga tills det är du som står där. Att jag inte hälsar och vänder bort huvudet när jag möter pojkar som har fått mitt hjärta att dunka för en nano sekund, får mig att rodna och skämmas. Det får mig att tänka på en flicka som jag hörde om en gång. Hon klättrade ut genom ett fönster när pojken hade somnat. Eskapism. För att hon inte ville möta konsekvenserna för sina handlingar. Så vill jag aldrig bli. Det är inte försoning jag söker, för jag skäms enda in på köttet när jag ser din blick. Jag skäms när jag ser dina vänner. Hur vi båda behöver detta. Hur jag från början trodde att det endå inte hade betytt något för dig, att jag bara en liten flicka du gillade att leka med. Men dina ögon var öppna när du kysste en tjej på ett dansgolv i sommras, hur du tittade på mig när jag stod där bredvid. Bara för att skada varandra. Att känna att det gjorde ont och du ville jävlas trotts att det hade gått mer än ett halvår. Det är sjukt.