Tunnatyger

Ibland är ovetskap bättre än vetskap. Ibland kan det vara bättre att inte se, att inte veta. Att leva i ovissheten, och vara glad och nöjd där. Ibland orkar man inte öppna ögonen och se. Det kan vara tryggare i mörkret. När jag står där och blundrar blir jag förbannad på mig själv. Varför öppnar jag inte ögonen? Är det så jävla jobbigt att se?