HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ.

Jag dog nästan lite idag i biosalongen. Himlen är oskyldigt blå, var så väldans fin och trevligt. En hemskt bra blandning av alla känslor som finns. Ilska och hat. Rädsla och längtan. Vänskap och kärlek. Och så de sötaste kyssarna man kan tänka sig. Jag grät flera gånger utan att riktigt veta varför. Skrattade också, högt. ÅÅ vad bra den var, så underbar. Jag blev nog lite kär i 70-talet.
S.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0