Tunnatyger

Må denna dag vara över nu. Jag orkar inte vara vaken längre. Önskar att morgondagen var här nu och att den blir fin.

Idag har varit en sådan dag där allt gått fel. Jag har inte synkat med resten av världen helt enkelt. Morgonen var urusel och resten av dagen följde dess spår.

När dagen börjar fel, tenderar mystiskt nog resten av timmarna att bli likartade. Småsaker som gör tillvaron ledsam. Någon illaluktande gubbe sätter sig på sätet bredvid i det trånga tåget, och trots stanken behagar inte kroppen flytta sig. Sitter hellre kvar. När man blir utglogg på biblioteket av en flicka som sitter obehagligt när och iaktar varenda rörelse man gör. När det är så kallt att det gör ont att andas, men vantarna ligger kvar hemma. När mamma är bortrest och man så väldans gärna skulle vilja prata med henne. När tårarna rinner och hela kroppen gör så ont under och i huden, och inte vill sluta smärta. När huvudvärken är ett faktum, och tårarna blivit så många att man gissar att värken i huvudet beror på vätskebrist. När man ska sova fast att det inte går för att sängen är för stor och alldeles galet tom. När det känns som att man är den ensamsate på jorden. När man helst av allt skulle vilja ha en kram. Höra en röst säga att man är rätt fin även fast man gör fel och dumma saker.

Då reser jag tillbaka i tiden. Midsommar. Vänner och god mat följt av lekar och skratt. Dricka vin och prata om trevligheter. Nu åker jag. Återvänder, kanske, när morgondagen är här. Adjö.

S.