Tunnatyger

När jag var riktigt förjävligt skitledsen för lite mer än ett år sen, då lyssnade jag på sorglig musik. Först för att jag ville känna smärtan. Det kan låta konstigt och märkligt, kanske fel, men jag ville känna att det vara på riktigt. Att jag levde. Jag plågade mig själv på sådant vis. Jag lyssnade på den sorgligaste musiken, mest Melissa Horn, och lät tårarna strömma. Jag grät konstant i ett halvår, eller det var nog lite mer. Musiken satte ord på mina känslor när jag var som vilsnast. Melissas röst var en del av min vardag. Hon följde med mig vart jag än befann mig den vintern. Hennes röst letar sig in under mitt skin och gräver ett bo där. Nässlat sig fast. Vi hade en fin tid tillsammans, men nu är det inte alls lika lätt att lyssna på henne längre. Hon hänger på något vis ihop med ett kapitel i mitt liv som jag stängt och aldrig mer kommer öppna. En del av en bok som jag kastade in i elden. Men ibland kan det vara fint att finna en bit av boken som inte brann upp och då kunna lyssna till hennes stämma, för hon har en så fantastiskt fin röst.

På något vis blir det lätt så för mig. Att en viss artist hänger ihop med en viss tid av livet. Jag tycker det är fint. Då har varje epok i tillvaron en egen artist, det är speciellt. Detta gör också att jag tvingas pröva ny musik, vilket är läskigt och obehagligt. Det är en chansning att lämna de gamla spellistorna och testa någon ny. Varför inte satsa på ett kort som man vet är säkert?

Detta är, enligt mig, några av hennes finaste låtar:

- Lät du henne komma närmre

- New York

- Hur ska det gå?

- Vem lämnade vem?

S.