OM JAG SKULLE GÖRA FILM.

Det finns så himlans mycket som jag vill göra. Jag vill skriva en bok, skriva låtar (dock inte sjunga in dem själv, lyssnaren skall inte bli hörselskadad av min röst som skär i öronen) och skriva manuset till en film. När jag var liten tänkte jag länge på att göra skräckfilm. Inte för att jag på något vis tycker om skräck själv, tvärtom avskyr jag skräck. Tycker det är otroligt vidrigt att bli rädd och inte våga vara ensam en sekund. Det är hemskt. Men jag vet vad jag skulle bli rädd för. Vad som skulle göra att kalla kårar spred sig längst min rygg. Jag har fantasi. En fantasi som jag gärna skulle varit utan. Jag kan skrämma upp mig själv mitt på ljusa dagen mitt i ett myller av folk. Jag kan lätt få mig själv att ligga vaken en hel natt med lampan tänd, för rädd för att sluta ögonen. Så jag tror faktiskt att jag skulle kunna skriva ett manus till en skräckfilm. Jag tror det. Och skriver jag skräck någon gång, ja då har jag manuset redan nu upplagt i huvudet mitt. Jag har en plan. Men jag vill inte skriva skräck.
Jag vill skriva ett manus till en film om kärlek. En film som ska få tårarna att rinna, och en film som ska spräcka hjärtat på den som tittar. Jag vill göra en film om olycklig kärlek. En film som inte slutar lyckligt. Jag vill göra en film som får tittaren att uppskatta den kärlek som de har. Jag vill göra en film om olycklig kärlek, för att det är det värsta som finns. Tanken på att den man älskar ska sluta älska en är så hemsk att det lätt trängs undan. Låter bli att tänka på faktumet att man faktiskt kan bli lämnad, av sin finaste person. Av den man älskar. Världen skulle ju rasa samman. Antagligen skulle man kunna dö av den smärtan, sluta andas. Kanske överleva om man fick konstjord andning av vänner. Kanske, men troligen inte. Just för att olycklig kärlek är så känslosam och så brutalt jävla vidrigt hemskt, så vill jag göra en film om det. Jag vill göra en film som är unik. Men det är svårt. Kanske blir det en bok ändå, tror det är mer min stil. Men visst vore det fint, att skriva ett eget manus. Att själv få bestämma hur filmen skall vara. Och kanske ändra slutet lite, så det faktiskt slutar lyckligt. För det är så jag ser på kärlek. Jag tror det blir lyckligt, även om det kan vara förjävligt ibland. Jag tror man måste tro för att överleva. För kärleken känns i hela kroppen, i varenda liten tå. Så om man inte tror, så skulle kärleken nog ta andan ur kroppen på en, och fasans vad jobbigt det skulle vara att leva då.
S.

Kommentarer
Postat av: Anonym

gör det bara. skriv. nununu!

2011-02-20 @ 21:37:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0